Fakta om seglatsen

           En sammanfattning av världsomseglingen

   Den 30 september 1851 avseglade fregatten Eugenie från Karlskrona på sin nära två år långa världsomsegling. Ombord fanns 344 svenskar från framförallt Blekinge, Öland och Gotland. Världsomseglingen 1851-53 var Sveriges första officiella, med stöd och kredit från kung, regering och riksdag. Initiativtagare till världsomseglingen var sjöförsvarsminister Baltzar von Platen, och budgeten sattes till 214 000 riksdaler. Besluten och den officiella kungörelsen om världsomseglingen togs i april 1851, och i slutet av maj fick kommendörkapten Christian Adolf Virgin uppdraget som chef över seglatsen. Under sommaren gjordes besättningslistan klar, beslut togs om en vetenskaplig del av världsomseglingen och till centralpersonen för kredit under seglatsen utsågs generalkonsul Charles Tottie i London. Genom sin agentur Tottie & sons blev Tottie senare även den som tog hand om posten till och från Eugenie under världsomseglingen.

   På väg ut på världsomsegling besöktes framförallt Portsmouth innan man lämnade Europa. I Portsmouth provianterade man och hämtade även en del vetenskapliga instrument. Seglatsen över Atlanten tog en månad innan Rio de Janeiro kunde anläggas. I Sydamerika besöktes även Montevideo och Buenos Aires. I framförallt Buenos Aires var fregatten nära ett krigsområde när diktatorn Rosas efter många år utmanades om makten. Ett avgörande med truppförflyttningar var på gång när Eugenie låg för ankar här. Den medföljande korvetten Lagerbjelke blev kvar för skydd av svenska medborgare i området. Efter en vecka seglade korvetten hemåt, men drabbades då av en allvarlig dysenteriepidemi ombord. 13 personer ur besättningen avled. Sjukdomar och död under dessa långa seglatser gav ett osäkert öde. Det kunde gå hur som helst.

   Redan i Portsmouth hade chefen bestämt sig för att ta vägen genom Magellans sund för att runda Sydamerika, trots att instruktionen sade Kap Horn. I Portsmouth pratade Virgin med brittiska officerare som seglat genom sundet, och deras berättelse och bra kartor i området gjorde att han bestämde sig för denna väg. Eftersom få överhuvudtaget besökt sundet såg han stora möjligheter för vetenskapsmännens arbete med sina exkursioner. Dessutom skulle en lyckad seglats genom Magellans sund ge Sverige ära och stolthet. I instruktionen stod det att chefen fick göra undantag från den bestämda rutten om fördelar fanns att göra för handel eller vetenskap, och det var med detta som Virgin senare fick försvara sitt beslut.

   I början av 1852 seglade Eugenie in i sundet, och var efter endast elva dagars seglats ute i Stilla havet. Kylan och vindarna hade dock varit tuffa, och många ombord fick slita hårt under ständiga vändningar i sundet. Man drabbades dock av ett tragiskt öde när båtsman Johannes Löpare föll från masten och dog ögonblickligen. Han blev begravd på en liten kyrkogård i sundets enda hamn, Port Famine.

   Längs Sydamerikas västkust besökte Eugenie Valparaiso, Callao och Guayaquil. I Valparaiso hyllades fregatten stort efter den lyckade och snabba seglatsen genom sundet. I Guayaquil kom man åter nära ett krigsområde. Man hade fått underrättelser om risk för inbördesstrider i Equador då den tidigare ledaren Flores var på väg tillbaka med en flottstyrka, och staden hade bett svenskarna om hjälp. Påtryckningarna och mutförsöken mot Virgin blev många. Helt uttröttad lämnade han till slut staden, och fregatten seglade iväg. I instruktionen hade det uttryckts tydligt att Eugenie skulle iaktta största neutralitet under seglatsen, och chefen fick beröm av kung och statsråd för sitt beslut. Världsomseglingen gick istället vidare mot Galapagosöarna där saliga vetenskapsmän vandrade runt bland orädda fåglar och ödlor.

   Efter ett kort besök i Panama var planen att nästa ankring skulle bli San Francisco, men långvarig stiltje och därmed brist på vatten och proviant ledde till ett tidigarelagt besök på Hawaii. På Hawaii blev det ett handelsavtal som Virgin skrev under med kung Kamehameha. Till slut kom man till San Francisco i månadsskiftet juli/augusti 1852. Besöket blev omtumlande. Man möttes av en stad man aldrig tidigare kommit i närheten av. Guldruschen hade gjort staden till en både vild och osäker plats. Två besättningsmän blev shanghajade och försvann från världsomseglingen. Dessa två var de enda som försvann under seglatsen, och dessa var marinsoldat Salomon Haij och musikant Frans Wessman.

   Seglatsen över Stilla havet ledde till besök på några mindre öar, av vilka det på Savage Island var mest intressant. Under en dag var fregatten helt överfull av infödingar som gjorde byteshandel med besättningsmän kring pärlor, spjut och andra föremål. För framförallt den etnografiskt intresserade löjtnant August Fries var Savage Island en höjdpunkt under världsomseglingen. Besöket i Sydney blev omtumlande för chefen som här fick brev hemifrån med kritik mot hans seglats genom Magellans sund. Oscar I, prins Oscar, statsråd och andra riktade kritik mot en som de menade äventyrlig seglats genom sundet. Instruktionen sade Kap Horn menade man med emfas. De var glada över den lyckade genomfarten och att den gett Sverige ära och berömmelse, men kritiken mot att Virgin gått emot instruktionen fanns kvar. Chefen försvarade sig med underdånighet och emfas tillbaka, och ansåg att en avvikelse från den utstakade rutten tydligt var angiven i instruktionen.

   Besöken i Hongkong och Kanton gav många intryck från det stolta Kina, men Eugenies besättning fick också se det stängda Kina som trots avtal efter opiumkrigen inte öppnat upp sig särskilt mycket. För några officerare var besöket i Kina ett återbesök. Runt tio år tidigare hade de haft med opium att göra, på ena eller andra sättet. I övrigt var det ytterst få av de 344 besättningsmännen som tidigare varit på någon plats som Eugenie nu besökte.

   Efter Kina besökte man Manila, Singapore och Djakarta (Batavia). Utanför Manila gick fregatten på grund, och det tog det mer än ett dygn innan man kunde kom loss med hjälp av båtar från land. Sjökorten visade inga sanddyner, men samtidigt seglade fregatten på i hög hastighet under mörker. På vägen mot Kapstaden besöktes Kokosöarna och Mauritius innan en tuff seglats väntade in mot Kap. Stormarna i Indiska Oceanien var inte all leka med, och följden blev ett hårt arbete för segelsömmaren och andra som fick laga fregatten efter stormen. I Kapstaden provianterade man för fullt inför seglatsen tillbaka mot Europa.

   Efter några korta dagar på Sankt Helena kom man i maj 1853 fram till Plymouth. Cherbourg i Frankrike var sen den sista ankringen innan man kom till Göteborg på midsommardagens morgon 1853. Här hyllades man stort med fester och baler, och många göteborgare besökte även fregatten under flera dagar. Oscar I hade sin födelsedag den 4 juli, och som planerat seglade Eugenie sakta in mot Stockholm denna dag. På kvällen ankrade man nedanför Stadsgården, och hurraropen avlöste varandra. Redan samma kväll gjordes de första besöken ombord av stockholmare. Några dagar senare togs stora laster av vetenskapligt material iland, medan festerna iland avlöste varandra. Några dagar innan avsegling till Karlskrona avled den siste av de 344 männen. Båtsman Spännare föll ombord och avled efter två dagar.

   Den 18 juli kom Eugenie fram till sin hemmahamn Karlskrona, och möttes även här av hurrarop och besök ombord av karlskronabor. Världsomseglingen var över. Konsulaten hade kontrollerats, handelsavtal hade slutits, vetenskapliga insamlingar och undersökningar hade gjorts, fregatten hade undvikit våld och krig och endast sju personer hade avlidit. Uppdraget var genomfört.

   När fregatten Eugenie kom hem till Sverige i juni 1853 var hyllningarna många. I Göteborg gick det skytteltrafik till fregatten, och detsamma hände i Stockholm när fregatten kom dit i början av juli. Det var så mycket folk ombord att besättningen själv hade svårt att ta sig fram. Kungafamiljen besökte Eugenie en dag och hade då med sig beslutet att låta prägla en minnesmedalj till besättningens ära. Ett år senare kunde medaljen delas ut till alla medverkande på världsomseglingen. Flera böcker gavs ut som skildrade denna framgångsrika seglats. Premiärlöjtnant Carl Skogman gav 1854-55 ut den officiella skildringen, men redan året innan gav botanist Andersson ut en bok utifrån de brev han skickat till Aftonbladet. De vetenskapliga resultaten skrevs i olika delar och gavs ut som en samlad volym först 1910. 

   Den besättningsman som av allt att döma dog sist var båtsman Ola Larsson Berggren från Jämshög i Blekinge. Han dog i februari 1922, alltså 70 år efter Eugenies ärofyllda seglats genom det beryktade Magellans sund.